Where The Wild Things Are

Äntligen utropade jag, i tystnad, över kvällens bio val av David.

Till vildingarnas land som den heter på svenska har varit efterlängtad ända sedan första trailen smyg visades tidigt i höstas. Den gamla bran boken som jag bara har små fragmatiska bilder kvar av, en pojke i krona seglandes på en enorm våg och "djur" med horn!
Filmen är precis som boken och historien "drömsk", långa klipp med lugn musik som akomponeras med vildingarns ganska uttryckslösa ansikten och delvis blanka ögon.
Pojken som efter några turbulenta timmar, dagar eller år, blir som vild, biter mamma och blir tvingad på flykt av sig själv. Han ger sig ut på haven och hamnar tillslut hos vildingarn i deras värld.
Där blir han deras kung och han tvingas att hålla samman vildingarna och som han lovade när de krönte honom till kung, sprida glädje.
Filmen är så fulla av tolkningar och osagdheter att man nästan blir tokig, innan man lyckats tolka det som inte sades börjar nästa.
Men man faller in i rytmen, den långsamma och funderande, man nöjer sig med att inget berättas fullt ut och får små små rysningar när vildingarna börjar göra revolt mot sin kung.
Att det skulle vara en film för barn, det är sju års gräns, är intressant. Man kanske underskattar barns förmåga att förstå.
Jag vet ju inte vad jag förstod egentligen, filmen lämnar så många frågor om samspelet mellan människor att ja man börjar ifrågasätta.

Jag lämnade salongen inte skrikandes yes, men i allra högsta grad nickande igen kännande!

Tisdagsklubben

Tredje gången på det nya året möttes vi kalla på Grand sveavägen. De är en trevlig liten biograf, små salonger, sköna soffor att vänta på och en ganska cool inredning.

Det var Frida som valde film, så jag visste i förväg vilken film det var. Dock visste jag inte ett smack om handlingen eller något. Jag brukar ofta läsa recensioner på DN.se men icke denna.
”Fish Tank” var det som stod på programmet, nu i efterhand ser jag att Helena Lindblad har gett den en 5:a. Filmen som utspelar sig i värsta englands slummen man kan tänka sig med en full morsa, MTV cribbs på konstant och en ”bekant” till mamma som bor där ibland.
Huvudpersonen en 15 årig ADHD flicka i mjukis dräkt/hipphopp kläder som går om kring vid vägar och högspänningsledningar och dricker öl. Hon gillar och dansa och blir uppmnuntrad av den ”bekanta” att fortsätta, rakt ner i helvetet.
Fotografiskt är det grått, grått och verklighets skakigt. Inte något som man tänker på, mest suckar man över hur det som förut var ”The Empire” kan se ut som ett u-land. Hur lång filmen faktisk är vet jag inte men den var lång, det den inte lyckades med var att få mig att bry mig om flickan. Javisst, vilket jävla hål att växa upp i när mamma berättar om hur nära hon var att göra abort, till och med bokat en tid och allt och dagarna går åt till att överleva. Allt är väldigt trovärdig, nästan lite för trovärdig, (jag vill inte att England ska vara ett sådant skit land) och skådespelare insatserna är mycket bra. Men den där känslan, att jag bryr mig hur det går finns inte riktigt där.
Kanske är det för att det bara finns en väg och det är ner, man vet på något sätt att det ska skita sig så varför orka…………

Första dagen sade Gud……

Kanske sa han -starta en blogg och skriv lite om den hemliga sammanslutningen som ses på tisdag kvällar och njuter av film.

Eller inte.
Men det är det som jag och några vänner (?) brukar göra på några av huvudstadens finaste och mest av kultur och ångest luktande lokaler.
Tisdagar är det, för halva priset tre av fyra gånger