Tredje gången på det nya året möttes vi kalla på Grand sveavägen. De är en trevlig liten biograf, små salonger, sköna soffor att vänta på och en ganska cool inredning.
Det var Frida som valde film, så jag visste i förväg vilken film det var. Dock visste jag inte ett smack om handlingen eller något. Jag brukar ofta läsa recensioner på DN.se men icke denna.
”Fish Tank” var det som stod på programmet, nu i efterhand ser jag att Helena Lindblad har gett den en 5:a. Filmen som utspelar sig i värsta englands slummen man kan tänka sig med en full morsa, MTV cribbs på konstant och en ”bekant” till mamma som bor där ibland.
Huvudpersonen en 15 årig ADHD flicka i mjukis dräkt/hipphopp kläder som går om kring vid vägar och högspänningsledningar och dricker öl. Hon gillar och dansa och blir uppmnuntrad av den ”bekanta” att fortsätta, rakt ner i helvetet.
Fotografiskt är det grått, grått och verklighets skakigt. Inte något som man tänker på, mest suckar man över hur det som förut var ”The Empire” kan se ut som ett u-land. Hur lång filmen faktisk är vet jag inte men den var lång, det den inte lyckades med var att få mig att bry mig om flickan. Javisst, vilket jävla hål att växa upp i när mamma berättar om hur nära hon var att göra abort, till och med bokat en tid och allt och dagarna går åt till att överleva. Allt är väldigt trovärdig, nästan lite för trovärdig, (jag vill inte att England ska vara ett sådant skit land) och skådespelare insatserna är mycket bra. Men den där känslan, att jag bryr mig hur det går finns inte riktigt där.
Kanske är det för att det bara finns en väg och det är ner, man vet på något sätt att det ska skita sig så varför orka…………
