Melankoli är kanske inte det bästa sättet att avsluta en lång vår på men så gjorde vi.
Von Triers Melancholia var det perfekta slutet!
Att han gillar undergången förstod vi i Caen och jag kan konstaterar att jag också gör det.
Filmen men fröken Dunst i huvudrollen inleds med ett överdådigt bröllop som aldrig vill ta slut och en brud som tycks bli allt mer frånvarande. Den gnagande känslan av att helvetet kommer att öppna sig infinner sig från bild ruta ett och är ständigt närvarande genom den ganska långa filmen. Det förekommer ständigt och jämt hänvisningar till kultur som är över huvudet på mig men man förstår vart åt det barkar.
I del två är rollerna ombytta och den tidigt så rädda Dunst är nu i lugnaste lagen och systern (spelad av Gainsburg) som får ta rollen som den oresonliga.
Alla väntar på något som kommer ske, det vackra men ack så farlig.
