Pojken med cycklen

Kornig rulle från Alfredson.

Tinker Tailor Soldier Spy är Tomas Alfredsons första riktigt stora film och han tar sig an ett mästerverk i bokform (enligt dem som vet).

Den sista lär det inte bli.

Det är en riktigt snygg film som tar oss tillbaka till typ 60 talet på ett utmärkt sätt. Att människor pratade och rörde sig långsammare på den tiden vet vi ju och tempot i historien som berättas är där efter.

Gary Oldman har huvudrollen som Mr Smiley som får i uppdrag att hitta mullvaden som verkar befinna sig högt, högt upp i den brittiska underrättelsetjänsten. Det är spännande och i vissa scener håller man andan, men det är inte en sådan film. Här är det huvudet på den grånande Mr Smiley som gör storyn. Det är hans sätta att tänka och gräva fram uppgifter som driver historien fram och där helt plötsligt rinner orden ur honom som vatten utan jag hinner med.

Vem som var den ondsinte kommunisten förstår man, men hur alla trådar riktigt hängde ihop, det som faktiskt gör filmen sevärd, ja det missar jag precis. Det blir helt enkelt att se om de sista tjugo eftersom den goda Alfredson hade modet att inte ge oss några tillbakablickar .

Skam den som ger sig.

Fyra dagar efter Kinoklubben sitter jag fortfarande och tänker på "Shame". Det är enligt mig ett utmärkt betyg åt en film. Att något klara av att bryta igenom de vardagliga tankarna och stressen när som helst betyder att filmen sådde ett lite frö i mig.

När jag i efterhand läser recensionerna om "Shame" slås jag av olikheterna mellan SVD och DN, men det är väl så det skall vara. Vi är alla olika.

Däremot håller jag med DNs Kerstin Gezelius om att det i de många och utdragna exploateringarna av människors kroppar skapad just det som kanske är typiskt för en missbrukare, det slentrianmässiga när drogen slutat fungera. Just det överväldigande med scenerna gjorde tillslut mig som publik avtänd, precis som huvudpersonen.

Årets första ligg.

Man får tacka den gode Aron för att han så bestämt tog tillfället i akt och valde film först 2012 och inte vilket ställe som helst utan fina Sture på Östermalm.

Vad valde han då? Jo en riktig sängkammar rulle, Shame. Huvudpersonen Brandon lever ett tillsynse fett jettset liv med ett arbete i de över löneskikten. Han ägnar dock mer tid till att runka, knulla horor och sex chatta än något annat, han är helt enkel sex missbrukare. När hans syster Sissy måste flytta in rubbas hans privata sfär och hans missbruk blir svårt att leva med. Syskonen har en relation med något sorgset i och det finns en distansiering mellan dem, framföra allt från Brandons sida. Sissy är den som aktivt söker efter hjälp och närhet, hon verkar ha kommit till insikt om att de båda behöver hjälp och varandra.

Sex scenerna avlöser varandra och det finns nästan ingenting som kameran missar, tills slut blir man helt avtrubbad av alla stön, bröst och hud exponeringar. Det är dock en lugn och metodisk film där det inte slösas med repliker eller förklaringar av handlingen eller det förgångna. Så till den milda grad att filmen, vid en första anblick, endast verka bestå av just stön, bröst och hud exponeringar.

Men regissören och tillika manusförfattare Steve McQueen får det ändå att bli en historia genom att stoppa små små bitar här och där mellan sex scenerna, en historia som så vitt jag förstår har sin rötter långt bak i syskonens historia.

Bra film? Ja, med lite förbehåll, man önskad mer handling och mindre bröst för att uttrycka det krast.

Men den växer redan känner jag, i och med de små små subtila bitarna här och där.

Årets första?

Nu sitter man och väntar på årets första film. Inget är bestämt och man undrar om någon kommer att ta tjuren vid hornen och skicka ett sms.

Lite spännande är det och vänta, nästan som på julafton.

Den där Tinker Tailor Soildier Spy kanske skulle var en perfekt uppstarts film.....

Sommaren blir lång, hoppas jag.

Melankoli är kanske inte det bästa sättet att avsluta en lång vår på men så gjorde vi.

Von Triers Melancholia var det perfekta slutet!

Att han gillar undergången förstod vi i Caen och jag kan konstaterar att jag också gör det.

Filmen men fröken Dunst i huvudrollen inleds med ett överdådigt bröllop som aldrig vill ta slut och en brud som tycks bli allt mer frånvarande. Den gnagande känslan av att helvetet kommer att öppna sig infinner sig från bild ruta ett och är ständigt närvarande genom den ganska långa filmen. Det förekommer ständigt och jämt hänvisningar till kultur som är över huvudet på mig men man förstår vart åt det barkar.

I del två är rollerna ombytta och den tidigt så rädda Dunst är nu i lugnaste lagen och systern (spelad av Gainsburg) som får ta rollen som den oresonliga.

Alla väntar på något som kommer ske, det vackra men ack så farlig.

Where The Wild Things Are

Äntligen utropade jag, i tystnad, över kvällens bio val av David.

Till vildingarnas land som den heter på svenska har varit efterlängtad ända sedan första trailen smyg visades tidigt i höstas. Den gamla bran boken som jag bara har små fragmatiska bilder kvar av, en pojke i krona seglandes på en enorm våg och "djur" med horn!
Filmen är precis som boken och historien "drömsk", långa klipp med lugn musik som akomponeras med vildingarns ganska uttryckslösa ansikten och delvis blanka ögon.
Pojken som efter några turbulenta timmar, dagar eller år, blir som vild, biter mamma och blir tvingad på flykt av sig själv. Han ger sig ut på haven och hamnar tillslut hos vildingarn i deras värld.
Där blir han deras kung och han tvingas att hålla samman vildingarna och som han lovade när de krönte honom till kung, sprida glädje.
Filmen är så fulla av tolkningar och osagdheter att man nästan blir tokig, innan man lyckats tolka det som inte sades börjar nästa.
Men man faller in i rytmen, den långsamma och funderande, man nöjer sig med att inget berättas fullt ut och får små små rysningar när vildingarna börjar göra revolt mot sin kung.
Att det skulle vara en film för barn, det är sju års gräns, är intressant. Man kanske underskattar barns förmåga att förstå.
Jag vet ju inte vad jag förstod egentligen, filmen lämnar så många frågor om samspelet mellan människor att ja man börjar ifrågasätta.

Jag lämnade salongen inte skrikandes yes, men i allra högsta grad nickande igen kännande!