Skam den som ger sig.

Fyra dagar efter Kinoklubben sitter jag fortfarande och tänker på "Shame". Det är enligt mig ett utmärkt betyg åt en film. Att något klara av att bryta igenom de vardagliga tankarna och stressen när som helst betyder att filmen sådde ett lite frö i mig.

När jag i efterhand läser recensionerna om "Shame" slås jag av olikheterna mellan SVD och DN, men det är väl så det skall vara. Vi är alla olika.

Däremot håller jag med DNs Kerstin Gezelius om att det i de många och utdragna exploateringarna av människors kroppar skapad just det som kanske är typiskt för en missbrukare, det slentrianmässiga när drogen slutat fungera. Just det överväldigande med scenerna gjorde tillslut mig som publik avtänd, precis som huvudpersonen.